Web - Windows - iPhone
Femtioårsdagen av ‘Abdu’l-Bahás uppenbarande av de första Breven om den gudomliga planen i mars och april 1916 har bevittnat slutet på en pionjärbragd utan motstycke i vår Tros historia. För ett år sedan utsändes en vädjan om 461 pionjärer som skulle lämna sina hem inom 12 månader och sig ut över planeten för att vidga och stärka grundvalarna för Bahá’u’lláhs världssamfund. Det finns gott hopp om att alla pionjärmålen, med små undantag av 34 stycken, vilkas besättning är beroende av gynnsamma omständigheter, skall kunna fyllas till Ridvan eller säkras genom fasta åtaganden. Hela Bahá’í-världens tacksamhet och beundran sträcktes ut till denna ädla skara av hängivna troende, som så utomordentligt besvarat kallelsen. Dessa pionjärer, som har stått upp för de fastställda målen, har förstärkts med ytterligare 45 troenden, som bosatt sig i målområdena, medan ytterligare 69 har lämnat sina hem för att bosätta sig i 26 andra länder redan öppnade för Tron. Allt som allt har under årets lopp 505 Bahá’íer stått upp för att gå ut som pionjärer utanför sina hemland - det största antal på ett år i Trons hela historia.
Detta är en genljudande seger och ett underbart förebud för framtiden i ljuset av Mästarens yttrande i de första av Breven om den gudomliga planen: “Det har ofta hänt att en välsignad själ blivit källa till ledning för en nation.” Dess omedelbara resultat är öppnandet av 24 nya områden för Tron, återöppnandet av 4 andra, och konsolidering av ytterligare 93. De nyöppnade områdena är: Tchad och Nigeria i Afrika, Alask-halvön, Barbuda, Cayman-öarna, Chiloé-ön, Providencia-ön, Quitana Roo-territoriet, Saba, St. Andrés-ön, St. Eustatius, St. Kitts-Nevis, St. Lawrence-ön, Eldslandet och Turka och Caicos-öarna i Amerika; Laccadive öarna, Marmara-ön i Asien; Niue-ön i Australasien; och Bornholm, Capri, Elba, Gotland, Inre Hebriderna, Ischia i Europa.
De återuppöppnade områdena är: Corisco-ön och Spanska Guinea i Afrika och Maldive-öarna och Nicobar-öarna i Asien.
Som tillkännagivits förra Ridvan kommer det första konventet för Bahá’íer i Brunei att hållas i år under andra weekenden i Ridvanperioden, då det första Nationella Andliga Bahá’í-rådet för Brunei skall väljas. Sakens Hand, Collis Featherstone, kommer att representera Trons världscentrum vid detta historiska tillfälle.
Ett annat resultat av de bekräftelser, som har belönat de oerhörda ansträngningarna på undervisningens område under de två sista åren, är Rättvisans Hus’ uppmaning att vid Ridvan 1967 bilda följande nio Nationella Andliga Råd: i Afrika - NAR för Algeriet och Tunisien med säte i Alger, NAR för Republiken Kamerun med säte i Viktoria och med jurisdiktion över Spanska Guinea, Fernando Po, Corisco och Sao Tomé och Principe-öarna; NAR för Swaziland, Mozambique och Basutoland med säte i Mbabane; NAR för Zambia med säte i Lusaka. I amerika - NAR för Små Antillerna (Leeward, Windward och Virgin-öarna) med säte i Charlotte Amalie. I Asien - NAR för Kambodja med säte i Phnom Penh; NAR för östra och södra Arabien med säte i Bahrayn; NAR för Taiwan (Formosa) med säte i Taipei. I Australasien NAR för Gilbert och Ellice-öarna med säte i Tarawa. Dessa nio nya Nationella Andliga Råd, som tillsammans med det nya Nationella Andliga Rådet för Brunei utgör ytterligare 10 pelare för Universella Rättvisans Hus, kommer att öka antalet Råd till 79, vilka kommer att deltaga i andra internatiolla konventet, som skall hållas vid Ridvan 1968 med val av denna instutition.
Detta betydelsefulla år kan inte tillåtas gå till ända utan att man nämner de outtröttliga och hängivna tjänster som utförts av våra älskade Sakens Händer, nioårsplanens standardbärare, och det effektiva stöd de haft av sina hjälpnämndsledamöter. De särskilda uppgifter som de har fullgjort på Universella Rättvisans Hus vägnar, de undervisningsresor de företagit, de konferenser de har arrangerat, deras ständiga arbete vid Världscentrat och framför allt deras aldrig sinande uppmuntran av vännerna och deras övervakning av Guds Saks välfärd har förlänat hela samfundet anseende och utgjort ett effektivt ledarskap. Den svåra förlusten som de utsattes för genom Sakens Hand, Leroy Ioas frånfälle, delas av hela Bahá’í-världen.
De strålande resultaten på pionjär- och undervisningsområdet liksom den hänförda uppmärksamhet som ägnats utarbetandet av planer för att på lämpligaste sätt högtidlighålla Bahá’u’lláhs tillkännagivande av Sitt budskap till världens kungar och ledare har med framgång beseglat det första och öppnat vägen för det andra skedet i nioårsplanen, ett skede under vilket Bahá’í-världen måste förbereda sig och rusta sig för det tredje skedet, som börjar i oktober 1967, då sex internationella konferenser skall stämma upp ouvertyren till en period av förkunnande för Guds Sak med utbredning över de återstående åren i nioårsplanen ända till 1973, hundraårsjubileet av uppenbarandet av Kitáb-i-Aqdas. Det tredubbla ändamålet med dessa konferenser är att högtidlighålla minnet av början av Bahá’u’lláhs eget tillkännagivande av Sin mission, att tillkännage det Gudomliga budskapet och att överlägga om plikterna under de återstående åren i nioårsplanen.
Fem särskilda uppgifter möter Bahá’í-världen då den går in i detta Planen andra skede:
den första innebär att fullborda placerandet av pionjärer och att skicka ut andra där så behövs.
Den andra innebär grundlig förberedelse av Planens tredje skede genom utveckling av nya undervisningsmetoder och utvidgning av de olika Bahá’í-fonderna på det internationella, nationella och lokala planet.
Den tredje innebär en ökad takt i framställningen av Bahá’í litteratur, särskilt översättning och utgivning på sådana språk, där det ej har publicerats något eller där förrådet är otillräckligt.
Den fjärde innebär förvärvandet av återstående nationella Hazíratul’-Quds, tempeltomter, nationella ägor och undervisningsinstitut, som Planen kräver, innan den inflation, som tillväxer och nu påverkar nästan hela världen, i alltför hög grad ökar den ekonomiska börda, som deras förvärvande innebär.
Den femte innebär uppbyggandet av Panamas tempelfond. Universella Rättvisans Hus instiftar härmed denna fond med ett bidrag på 25.00 dollar (125.000 kr) och kallar de troende och Bahá’í-samfunden att lämna frikostiga och ständiga bidrag, till dess att tillgångar för fullbordandet av detta historiska byggnadsverk är säkrade. Bidragen skall sändas direkt till Nationella Andliga Rådet för Panama. Mer än femtio förslag till utförandet har mottagits, och Rättvisans Hus överväger nu rekommendationerna från Nationella Rådet. Det slutliga valet kommer att tillkännages, och vännerna kommer att hållas fullständigt informerade om hur detta högst betydelsefulla och inspirerande projekt framskrider.
Varje enskild efterföljare av Bahá’u’lláh, så väl som Trons institutioner på lokal, nationell, kontinental och internationell nivå, måste nu möta utmaningen att öka intensiteten i undervisningen till en aldrig tidigare uppnådd höjd för att kunna förverkliga den väldiga ökning som Planen kräver. För dem som bor i länder, där det är tillåtet att undervisa om Tron, framstår denna utmaning ska (rparegenom¿?¿?¡!¡!) de hindersamma åtgärder som vidtagits mot Tron på andra håll. I Persien nekas de troende sina grundläggande rättigheter, och Tron fördömes fortfarande flerstädes. Iraks nationella Hazíratu’l-Quds och ett lokalt har beslagtagits och vännerna där har tvingats till en drastisk begränsning av verksamheten. I Egypten är Bahá’í-egendom fortfarande konfiskerad och nyligen sattes åtskilliga troende i fängelse för en tid, och de väntar nu på att ställas inför rätta. Förtrycket har åter brutit ut i Indonesien, där det nationella Hazíratu’l-Quds har beslagtagits och organiserad Bahá’í-verksamhet förbjudits. I ytterligare andra länder utsättes de troende för restriktioner och bevakningsåtgärder. Vännerna är överallt ståndaktiga och trosvissa och ser fram emot sin frigörelse och Sakens slutliga seger.
Utmaningen till Trons lokala och nationella administrativa institutioner innebär att organisera och främja undervisningsarbetet genom systematiska planer, som inbegriper inte endast de vanliga “kontaktaftnarna” (fireside meetings. Ö.A.) i de troendes hem, de offentliga mötena, mottagningarna och konferenserna, weekend-, sommar- och vinterskolorna, ungdomskonferenserna och ungdomsverksamheten, som alltsammans för närvarande genomföres så energiskt, utan dessutom innefattar att sända en ständig ström av besökande lärare till varje plats (där någon Bahá’í finns. Ö.A.). de krafter, som frigörs genom detta sistnämnda förfarande, prisas av Bahá’u’lláh med följande ord:
“Att flytta från plats till plats har i sig självt alltid, när det göres för Guds skull, utövat sitt inflytande i världen, det gör så även nu. I de gamla Böckerna har den ställning, som tillkommer dem som rest när och fjärran för att vägleda Guds tjänare, framhävts och nedtecknats.”
Vidare säger ‘Abdu’l-Bahá i Breven om den Gudomliga planen:
“Lärare måste ständigt resa till kontinentens alla delar, ja rent av till alla delar av världen…”
Sådana planer måste påbörjas och utarbetas nu, under detta förberedelseskede, så att de kan vara helt färdiga att verkställas vid början av förkunnelsens tidsperiod för att då obevekligt fullföljas tills Planen är slutförd.
Universella Rättvisans Hus tillmäter denna princip om resande lärare sådan betydelse, att det har bestämt sig för att utveckla den internationellt och nu uppmanar frivilliga att erbjuda sina tjänster på detta område. Genom sina besök i andra länder kommer dessa vänner ge en kraftig sporre åt förkunnelsen och undervisningen om Saken i alla världsdelar. Dess förhoppning är att sådana företag skall vara självförsörjande, emedan Internationella Deputationsfonden fortfarande kommer att behövas för pionjärverksamheten. Dock, när ett erbjudande, som anses särskilt förmånligt för Tron, inte kan finansieras av personen ifråga eller de mottagande nationella råden, kommer Rättvisans Hus att överväga en anhållan om bistånd från Deputationsfonden. Erbjudandena, som må vara för hur kort eller lång tid som helst, skall tillställas vederbörandes eget Nationella Andliga Råd eller de kontinentala pionjärkommittéerna, vilka har getts tillägsuppgiften att bistå de nationella råden med att fullgöra och samordna denna nya verksamhet. Må de som hörsammar kallelsen påminna sig om Mästarens åläggande att “färdas liksom ‘Abdu’l-Bahá… helgad och fri från varje band och fullständigt frigjord från allt världsligt.”
Samtidigt och jämställt med denna vidsträckta, ordnade och ständigt växande undervisningssträvan måste konsolideringsarbetet gå hand i hand. Dessa två förlopp måste i själva verket betraktas som oskiljbara faktorer för Trons tillväxt. Medan undervisningsarbetet oundvikligen kommer i första hand, skulle ett fullgörande av endast detta utan konsolidering lämna samfundet oförberett att mottaga de massor, som förr eller senare måste lämna gensvar på Sakens livgivande budskap. Vår älskade Beskyddares vägledning i denna utomordentligt viktiga fråga är, som alltid, klar och otvetydig: “Varje framstöt på nya områden, varje ökning av antalet Bahá’í-institutioner måste följas jämsides av en förstärkning av de rötter, som uppehåller samfundets andliga liv och tillförsäkrar det en sund utveckling. Uppmärksamheten får inte någon gång ledas bort från denna livsviktiga och ständigt föreliggande nödvändighet, ej heller underordnas den inte mindre viktiga och brådskande uppgiften att säkra de administrativa institutionernas yttre tillväxt.” En riktig balans mellan dessa två väsentliga led i dess utveckling måste från och med nu, då vi inträder i tiden för omvändelse i stor skala, upprätthållas av det Bahá’íska administrativa institutioner utan ett verkligt fördjupande i Sakens grundläggande sanningar och i dess andliga principer, förståelse av dess främsta syfte i upprättandet av mänsklighetens enhet, upplysning om dess normer för uppträdande inom alla delar av det enskilda och samhälleliga livet, i den särskilda tillämpningen av Bahá’í-livsföringen på sådant som daglig bön, barnuppfostran, iakttagande av lagarna för Bahá’í-äktenskap, avståndstagande från politik, plikten att bidra till Fonden, betydelsen av nittondedagsfesten samt tillfälle att förvärva en god kännedom om den nuvarande praktiska tillämpningen av Bahá’í-administrationen.
Trons frammarsch kräver och är starkt beroende av en mycket stor ökning av bidragen till de olika fonderna. Alla de mål som tilldelats Trons Världscentrum, och särskilt de som berör utvecklandet och förskönandet av områdena kring de heliga gravplatserna och utvidgandet av trädgårdarna på berget Karmel, är förenade med dryga utgifter. Byggandet av de två templen, som Planen fordrar, kommer att kräva ytterligare stora summor, och den världsomfattande undervisnings- och konsolideringsverksamheten, som nu skall intensifieras, måste ha stöd av starkt ökade och aldrig sinande fonder. Internationella Deputationsfonden måste upprätthållas och utvidgas, inte endast för pionjärverksamhetens vidare behov, utan för att bistå och utveckla den beslutade planen för kringresande lärare. Eftersom endast de som öppet tillkännagivit sitt erkännande av Bahá’u’lláh får bidra ekonomiskt till upprättandet av Hans världsordning, är det uppenbart att mera, mycket mera, krävs från det nuvarande fåtalet privilegierade. Vårt ansvar på detta område är mycket stort och helt i proportion till förmånen att få vara bärare av Guds namn denna tid.
Den enskilde Bahá’íen står alltid inför en utmaning inom varje område för tjänande, men framför allt vid undervisandet om Guds Sak. Med varje ny hemsökelse som drabbar mänskligheten framstår vår ofrånkomliga plikt bli allt tydligare, och vi må aldrig någonsin glömma att om vi försummar denna plikt, “kommer andra”, med Shoghi Effendis ord, “att kallas att övertaga vår uppgift som betjänare av denna hårt drabbade världs skriande behov.” Det verkar nu som om vi mycket väl kan stå på tröskeln till tiden för vår älskade tros efterlängtade expansion. Mänsklighetens växande hunger efter andlig sanning ger oss ett gynnsamt tillfälle. Medan vi gör oss redo att gripa det kan det vara lämpligt att begrunda följande ord av Bahá’u’lláh:
“Ert uppträdande mot er nästa bör vara sådant, att ni tydligt uppenbarar den ende sanne Gudens kännemärken, ty ni är de första bland människorna som återskapas genom Hans Ande, de första som tillber och faller på knä framför Honom och de första som vandra runt Hans härlighets tron.”
Allt eftersom mänskligheten sjunker djupare ner i det tillstånd, om vilket Bahá’u’lláh skrev, “att avslöja det nu vore inte passande och tillbörligt”, måste de troende allt mer framstå såsom tillitsfyllda, välanpassade och allt igenom lyckliga människor, vilka följer en norm, som i direkt motsättning till det moderna samhällets simpla och moraliskt likgiltiga inställning är källan för deras värdighet, styrka och mognad. Det är denna starka kontrast mellan å ena sidan livskraften, enigheten och den goda ordningen inom Bahá’í-samhället och å andra sidan den tilltagande förvirringen, modlöshetens och det febrila tempot inom ett dödsmärkt samhälle, vilken under de stormiga åren framför oss kommer att dra människors uppmärksamhet till den fristad Bahá’u’lláhs världsfrälsande tro erbjuder.
Guds saks ständiga framåtskridande är en källa till glädje för oss alla och en sporre till ytterligare gärningar. Men inte vanliga gärningar. Nu behövs hjältedåd av det slag som utförs endast av gudomligt understödda och från världslighet frigjorda själar. ‘Abdu’l-Bahá, anförare av Herrens härskaror, ropade ut i ett av Breven om den gudomliga planen: “Oh, om jag kunde färdas, även om det vore till fots och i yttersta fattigdom, till dessa områden och genom att höja ropet: Yá Bahá’u’l-Abhá’ i städer, byar, bergstrakter, öknar och på haven främja de gudomliga lärorna. Tyvärr, detta kan jag inte göra. Hur djupt beklagar jag det inte.” Han slutade så med denna hjärtslitande vädjan: “Ack, gode Gud, måtte ni utföra det.”
Universella rättvisans hus budskap